Geologi och tiden – livets utveckling

Lågsamma och snabba förändringar

Jordklotet genomgår ständig förändring. Vinden, det rinnande vattnet, isens rörelser samt nederbörd omformar jordytan genom att nöta underlaget och transportera bort material. Erosionskrafter sönderdelar berggrunden i allt finare fragment; – bergsblock finfördelas till grus och sand som i sin tur finfördelas till silt och ler.

På en del ställen är erosionen intensivare än på andra ställen. Landskap som exempelvis är täckta med inlandsis omarbetas i de flesta fall fullkommligt. Ismassorna förmår nöta bort stora, i somliga fall tiotals meter tjocka, delar av nedanliggande berggrund samt förmår även förflytta gammla jordartstäcken och sedimentlager helt och hållet till andra platser.

Även havsbottnen förändras med tiden. Ny oceanbotten bildas ideligen vid oceanernas mittryggar där litosfärplattorna driver isär från varandra. Samtidigt förstörs gammal havsbotten i konvergenszonerna, där plattorna kolliderar, med samma hastighet som ny oceanskorpa bildas i divergenszonerna. Det äldsta stenmaterialet på havsbottnen är inte äldre än 200 miljoner år fastän berggrunden på kontinenten kan vara upptill 4 000 miljoner (4 miljarder) år gammal.

Förutsättningarna för liv på jordklotet blomstarde upp för första gången för uppskattningsvis 3 500 ¬– 3 000 miljoner år sedan. I takt med evolutionen av djurarter har den intelligenta, tänkande och känslosamma varelsen, människan, småningom utvecklats. Sedan människans dominans över jordklotet har en del geologiska och biologiska processer intensifierats. Människan har bland annat trappat upp växthuseffekten, avsmältningen av jordklotets glaciärer samt bildningen av sura regn. Människans avtryck syns även i regnskogar där ökenspridning förekommer till följd av överdriven skogsskövling samt i djurriket där utrotade och utrotningshotade djurarter förekommer till följd av mänskilg aktivitet.    

 

Geologiska tidsbegrepp

Tidsbegrepp inom geologin är antingen relativa eller absoluta. Den relativa tidsskalan baserar sig mycket på “orsak och verkan” och anger den aproximativa ordningsföljden på viktiga forntida geologiska händelser. Milstolpar inom den relativa tidsskalan kan exempelvis markera uppkomsten av viktiga geologiska formationer eller perioder då betydande framsteg inom evolutionen har skett.

Den absoluta tidsskalan anger emellertid mer exakt vid vilka tider och i vilka skeden i jordklotets utveckling som händelser har ägt rum. (Lägg märke till att begreppet “exakt” blir diffusare ju längre bakåt i den geologiska tidsskalan vi går. Inom geologin kan tidsbegrepp anses vara tämligen exakta ävenom de rör sig inom marginalen av tusentals år). En bland de främsta absoluta åldersbestämningsmetoderna är radiometrisk datering, som mäter sönderfallet hos radioaktiva isotoper. Med hjälp av radiometriska mätningar, som blir alltmer precisa, kan forskare exempelvis bestämma när ett specifikt område har varit geologiskt aktivt och när det har varit lugnt.     


De äldsta delarna av Finlands berggrund är över 2 500 miljoner år gammla. Sin nutida utforming har den finska berggrunden fått för ca 1 600 miljoner år sedan i samband med tillkomsten av de postorogena diabaserna samt rapakivigraniterna. Ifall jordklotets levnadslopp (ca 4 600 miljoner år) utspelade sig under tidspannet av ett kalenderår (365 dagar), skulle de äldsta bergarterna i Finland bildas den 8 juli på eftermiddagen. Finlands övriga bergarter skulle formas allt mellan juli och slutet av augusti. Människan, som har existerat på jordklotet i uppskattningsvis 5 miljoner år, skulle emellertid inte göra entré förrän på nyårsafton, den 31 december. I Finland, som har varit människobebott i ungefär 10 000 år, skulle människan hittils ha existerat i drygt en minut (74 sekunder).

Eftersom långa tidsperioder är en väsentlig del av jordklotets historia, spelar tidsbegreppet en stor roll inom geologin. I många fall är det geologiska tidsperspektivet ändå svårt att begripa. Exempelvis stelnar smält bergsmaterial ställvis under blott några sekunder och ställvis under miljontals år. Detta kan bidra till att åldersrelationerna mellan jordens olika geologiska formationer kan vara svåra att utreda och tillägna sig. Den geologiska tidsskalan, vars olika tidsavsnitt är fyllda med viktiga händelser såsom utformningen av olika bergarter, lokala uppehåll i avsättningen av sediment samt förändringar hos fossila arter, beskriver på ett konkret sätt jordklotets kronologiska utveckling. 

  

Den geologiska tidsskalan

Den geologiska tiden indelas i arkeiska, proterozoiska och fanerozoiska eonerna, varav arkeikum och proterozoikum tillhör den prekambriska tiden. Eonerna, som är de största tidsenheterna i den geologiska tidsskalan, indelas ytterligare i eror som i sin tur i indelas i perioder. Förtillfället befinner vi oss i perioden kvartär som vidtog för ca 2,6 miljoner år sedan. Den äldsta eonen, arkeikum, började uppskattningsvis för 3 800 miljoner år sedan. Tiden före arkeikum kallas den hadeiska tiden, som varade i 800 miljoner år. Under hadeikum: uppkom de äldsta mineralen, avslutade differentieringen i manteln och kärnan samt bildades månen till följd av att en himlakropp, lika stor som Mars, träffade jordklotet.  

 

Prekambrium

Prekambrium är en infomell benämning på den tid som varade mellen jordklotets uppkomst och den paleozoiska eran. Fastän termen är gammalmodig, används den fortfarande inom paleontologin. I framtiden kommer dels hadeikum samt dels de arkeiska och proterozoiska eonerna sannolikt att ersätta det prekambriska tidsavsnittet.


I tabellerna är tidsperspektivet relativt; ju längre raderna är desto längre är tidsavsnittena. Kvarterperiodens rad är den ända som inte avspeglar tidsavsnittets längd. Detta beror på att kvartär inte har varat tillräckligt länge för att synas ifall den placerades in i tabellen i storleksrelation till de andra tidsavsnitten. Tiden i tabellerna omfattar miljoner år och markerar tidpunkterna då tidsavsnitten antas ha börjat. Observera att tabellerna inte inkluderar den hadeiska tiden, d.v.s de första 800 miljoner åren på jordklotet.

 

Eonerna

Den arkeiska eonen

Jordklotets äldsta bergerter, inklusive Finlands äldsta bergarter, bildades under den arkeiska eonen. De första spåren av liv, dels i form av grafit och dels i from av encelliga organismer i lagrade sedimentstrukturer, stromatoliter, härstammar från tidigt arkeikum. I medlet av den arkeiska tiden bildades de första kratonerna och senare även de första litosfärplattorna. Vid slutet av den arkeiska tiden formades stora bandade järnmalmer (eng. Banded Iron Formation, BIF), vilket tyder på att syretillväxten på det tidiga jordklotet hade vidtagit. Efter hand, till följd av den ökande syrehalten, startades även den fotosyntetiska verksamheten, vilket bidrog till att allt större mängder fritt syre utsöndrades i atmosfären.

 

 

Den proterozoiska eonen

Samtidigt som jordklotet byggde upp sin atmosfär utvecklades litosfärplattorna till stabila kontinenter. Också en stor del av Finlands bergarter bildades under denna tid. Under proterozoikum bildades de första superkontinenterna. Columbia formades för ca 1 900 miljoner år sedan till följd av att kontinentalplattorna fusionerades för första gången. Ungefär 900 miljoner år senare drev plattorna återigen ihop och bildade superkontinenten Rodinia. Rodinia splittrades för ca 750 miljoner år sedan. I samband med att de flesta kontinenterna var samlade på ett ställe under långa tider samt till följd av en låg koldioxidhalt i atmosfären, präglades proterozoikum av upprepade, nästan totala s.k. snowballearth, nedisningar. Var och en av istiderna varade uppskattningsvis i över 10 miljoner år och istäcket antas ha varit upptill 1 km tjockt.

I takt med att syrehalten i atmosfären ökade under proterozoikum, utvecklades livet på jorden. Till en början befann sig de primitiva organismerna, procaryoter och eucaryoter, djupt under havsytan på grund av den starka UV-strålningen. I samband med att ozonskiktet började utvecklas i medlet av det proterozoiska tidsavsnittet, förflyttade sig livet så smånigom närmare havens ytskik. Den kraftiga ökningen av antalet organismer på jordklotet som ägde rum för 542 - 488 miljoner år sedan markerar gränsen mellan proterozoikum och fanerozoikum.

 

Den fanerozoiska eonen

Anledningen till det synbart plötsliga uppträdande av nya, flercelliga,organismer under fanerozoikum är omdiskuterat. Möjliga orsaker till den s.k. kambriska explosionen är upphörandet av den proterozoiska kallperioden samt de successivt stigande syre- och ozonhalterna i atmosfären. Fanerozoiska fossilfynd omfattar över 1 600 olika djur- och växtgrupper, vilket är avsevärt fler än de knappa, några tiotal, fossila djurarterna som har sina ursprung i arkeikum och proterozoikum. Under den fanerozoiska eonen har över 20 massdöenden inträffat, inom djur och växtriket. En bland de kändaste massutrotningarna, som också är den största i historien, ägde rum under krita. Utrotningsvågen, som bland annat tog kol på dinosaurierna, initierades främst av ett asteoridnedslag.  

Den fanerozoiska eonen fortsätter än i dag. För nuvarande lever vi i tidsavsnittets sista period, kvartär. Till följande går vi igenom den fanerozoiska eonens eror; paleozoikum, mesozoikum och kenozoikum, samt deras perioder. Se tabellen brevid.   

 

Den fanerozoiska eonens eror och perioder

Den paleozoiska eran


Under den paleozoiska eran utvecklades livet således påtagligt snabbt, först i haven och senare på land. De djurgrupper som utvecklades till landliv evolverades mot slutet av paleozoikum bland annat till däggdjurslika reptiler samt till mindre kräljur som antas vara anfädrar till dinosaurierna, som utvecklades senare under den mesozoiska eran, samt till dagens ödlor och krokodiler.

För 300 miljoner år sedan fusionerades kontinentalpattorna och formade den tredje superkontinenten under jordklotets historia, Pangea. I samband med att landmassorna kolliderade upprepade gånger med varandra, fomades flera bergskedjor såsom Appalacherna, Uralbergen samt Atlasbergen. Superkontinenten bidrog även till att livet på land kunde röra sig fritt. Paleozoiska fossil har således hittats på flera olika ställen på jordklotet. Den paleozoiska eran präglades av två globala nedisningar, varav speciellt den senare istiden, som ägde rum under karbon, antas vara den främsta orsaken till massutrotningen som inträffade i slutet av perm.    

 

Kambriumperioden

Kambrium är den första perioden i den paleozoiska eran. Tidpunkten för kambriums inträdande delar många åsikter. Enligt de främsta teorierna började perioden strax efter de proterozoiska istidernas slut. Som det redan tidigare nämndes ledde den förhållandevis snabba syre- och ozontillväxten i atmosfären antagningsvis till den kambriska explosionen i det marina djurriket. Under kambrium utvecklades den största delen av djurvärldens stammar.

De marina leddjuren (arthropoderna) trilobiterna utvecklades under kambrium och var mycket vanliga i de paleozoiska haven. Även andra marina organismer med skal eller skelett, såsom armfotingar (brachiopoder), snäckor (gastropoder) samt blötdjur (molluscer), var vanliga. Mikroskåpiskt små växtfossil (arcritarcher) vittnar om att det förekom någon slags växtlighet redan på den kambriska jordytan. I slutet av perioden inträffade en småskalig massutrotningsvåg inom djur- och växtriket.

 

Ordoviciumperioden

Den sanbba utvecklingen inom det marina djurriket fortsatte under den andra paleozoiska perioden, ordovicium.  Största delen av den ordoviciska jordytan var täckt av vatten, liksom den kambriska, vilket bidrog till att den största biologiska utvecklingen fortfarande ägde rum i haven. Någon form av sporer, som påminner om dagens mossor, antas ha förekommit i väldigt små anhopningar på land.

Under ordovicium utvecklades bland annat sjöstjärnor, sjöborrar samt ortoceratiter som påminner om dagens bläckfiskar. Även de första, dock käklösa, fiskarna (rundmunnar) utvecklades under denna period.  Den ordoviciska perioden upphörde i samband med en stor massutrotning, som antas ha inträffat, till följd av en istid och/eller plattektonisk aktivitet, för ca 400 miljoner år sedan.

 

Silurperioden

Under silur utvecklades stora mängder ryggradsdjur samt luftandande djur. De första landdjuren antas ha varit leddjur, tidiga representanter för de moderna spindlarna, skorpionerna och tusenfotingarna. Även de första käkförsedda fiskarna utvecklades under denna period. En stor del av dagens oljefyndigheter härstammar från silur. Förekomsterna bildades i havsmiljöer där stora mängder marina organismrester sjönk ner till bottnen och avlagrades. Silur slutade inte likt de föregående paleozoiska perioderna i en massdöd.

 

Devonperioden

Paleozoikums fjärde period, devon, kallas fiskarnas tidsålder. Broskfiskar (hajar), ammoniter (liknande ortoceratiter) samt lungfiskar och kvastfiskar utvecklades under devon. De första ryggradsdjuren som tog sig upp på land antas ha varit kvastfiskar. Eftersom kvastfiskarna hade större och krafigare fenor än de andra fiskarter, kunde de till en början kravla i grunt vatten och efterhand även på torra land. Representanter för fräkenväxter, fröväxter samt lummväxter, täckte den devoniska landytan. Uppskattningsvis utrotades ca 60% av jordklotets djur- och växtarter till följd av en stor massutrotningsvåg som ägde rum i slutet av devon.

 

Karbonperioden

Fräkenväxter, träd- och fröormbunkar samt lummerväxter, som kunde bli tiotals meter höga, var viktiga inslag i den karboniska vegetationen. Till följd av höga halter koldioxid i atmosfären samt ett varmt klimat, växte de trädlika växterna väldigt snabbt. Karboniska fossilfynd tyder på att djurriket på land främst bestod av Groddjur, leddjur samt jätteinsekter.  Så som namnet berättar bildades stora stenkolsformationer under kabon (eng. carboniferous = kolbärande). Bland de främsta orsakerna till att så stora mängder växtrester kunde avlagras och bilda tjocka stenkolslager, var växternas sanbba tillväxt samt landdjurenas och bakteriernas oförmåga att äta en stor del av de trädaktiga växterma. I samband med en massutrotningsvåg, som avskalde ca 30% av djur- och växtrikenas artmedlemmar, upphörde det karboniksa tidsavsnittet.

 

Permperioden

Under den sista paleozoiska perioden, perm, antas reptilerna (kräldjur) ha påbörjat sin utveckling. Detta skedde delvis på groddjurens bekostnad, eftersom dessa blev allt färre i antal. Vid slutet av perm uppstod reptilgruppen Archiosaurus, som antas vara en tidig representant för dinosaurierna samt flygödlorna. Primitiva barrväxter såsom kottepalmer och ginkoer, som existerar än idag som s.k. “levande fossil”, utvecklades under denna period. Permperioden avslutades i en våldsam massdöd som förde med sig 90-95% av det biologiska artsamhället. Bland de utrotade djurarterna var; trilobiterna, havsskorpionerna samt flera koralldjur. Orsaken till utrotningsvågen är fortfarande oklar. En bland de främsta anledningarna till den stora förlusten är antagningsvis ett meteoritnedslag som inträffade i slutet av perm. Det är emellertid också möjligt att en flodbasaltseruption (basaltiskt vulkanutbrott) som ägde rum vid gränsen mellan perm och trias skulle ha förorsakat utrotningen. Klimatförändringen som inföll i samband med uppkomsten av den senaste superkontinenten Pangea, för ca 300 miljoner år sedan, kan likaså ha orsakat den permiska massutrotningen.   

 

Den mesozoiska eran


Eftersom dinosaurierna var det dominerande landdjuret under så gott som hela den mesozoiska eran, kallas detta tidsavsnitt även dinosauriernas tidsålder. De enstaka kräldjursarterna, som lyckades undgå den fatala massutrotningen i slutet av perm, kom att ge upphov till huvudsakligen två grupper av dinosaurier: fågelhöftade växtätare (ornithischier) samt ödelhöftade växt- och rovlevande dinosaurier (saurischier). De första dinosauriegrupperna, som uppstod redan i början av den mesozoiska eran, var avsevärt mindre än exempelvis de senare utvecklade Brachiosaurierna samt den spektakulära Tyrannosaurus Rex. Till skillnad från andra kräldjur, utvecklades dinosauriernas extremiteter nedanom deras kroppshyddor, vilket bidrog till att de kunde röra sig snabbt och smidigt. Likt däggdjuren antas dinosaurierna även ha varit jämnvarma. I samband med ett asteroidnedslag, för uppskattningsvis 65 miljoner år sedan, dog dinosauriersläktet ut.

Under mesozoikum utvecklades även de första däggdjuren, fåglarna samt blomsterväxterna. Klimatet var under hela det mesozoiska tidsavsnittet varmt. Inte en enda av jordklotets kontinenter omfattade ett permanent glaciärtäcke. Splittringen av Pangea, som hade formats tidigare under den paleozoiska eran, vidtog för ca 180 miljoner år sedan och gav upphov till fornkontinenterna Laurasien och Godwana.   

 

Triasperioden

I början av trias bestod den största delen av landdjuren fortfarande av grod- och kräldjur. Efterhand utvecklades växt- och rovlevande djur på kontinenterna, fisködlor i haven samt flygödlor i skyarna. Förfädrarna till de moderna sköldpaddorna uppkom också under tidsavsnitt tidiga delar. Mot slutet av den triassiska perioden uppkom emellertid de första däggdjuren. Dessa rott- och musaktiga gnagare, som sannolikt utvecklades från däggdjursliknande kräldjur, antas har till en början fortplantat sig genom att lägga ägg. Också insekternas fullständiga metamorfos (ägg-> larv -> puppa -> vuxen) utvecklades under samma tider. Palmväxter, ormbunkar samt barrtäd förekom på kontinenterna i stora utbrediningar. I slutet av den triassiska perioden inträffade en stor massutrotningsvåg än en gång på jordklotet. Orsaken till massutdöendet anses vara den våldsamma vulkaniska aktiviteten som uppkom i samband med uppsprickningen av Pangea.   

 

Juraperioden

Under mesozoikums andra period, jura, befann sig dinosaurierna i sin fullaste utveckling. Också de första blomsterväxterna utvecklades under detta tidsavsnitt. Flera dinosauriegrupper uppkom och specialiserades. Exempelvis uvecklades de ödelhöfade växtätande dinosaurierna (Sauropoderna), som tidigare under trias var knappa 10 meter långa, till bland annat Diplodocusar som kunde bli upp till 30 meter långa. De rovätande ödelhöftade dinosaurierna (Theropoderna) växte också. Allosaurusar, som utvecklades från triassiska avsevärt kortare dinosaurieslag, växte och blev upp till 12 meter långa under jura. De jurassiska däggdjuren var emellertid små och påminnde fortfarande om rottor och möss. De tidiga representanterna för våra moderna fåglar, som antas stå i rakt utvecklingsled med Theropoder, började utveckla sina första fjäderskrudar. Till följd av den fortgående uppsprickningen av Pangea, inträffade en småskalig massutdöd i slutet av den jurassiska perioden. Bland de förlorade arterna var bland annat de allra största växtätande dinosaurierna.

 

Kritaperioden

Den tredje mesozoiska perioden krita, anses vara den hetaste perioden på jorden sedan jordklotets uppkomst. Den kraftiga uppvärmningen av klimatet antas ha berott på stora mängder koldioxid som frigjordes i atmosfären till följd av långvariga submarina lavaflöden. Temperaturskillnaderna mellan polerna och ekvatorn var betydligt mindre än vad de är idag, vilket bidrog bland annat till att den subtropiska växtligheten spred sig ända upp till polcirclarna. På grund av att växtlighetens effektiva och konstanta tillväxt, uppvisar exempelvis trädfossil från kritaperioden sällan några årsringar. Eftersom även den marinbiologiska tillväxten var exeptionellt snabb under krita, härstammar ungefär hälften av jordens oljereservoarer från denna period.

Det kändaste dinosaurieslaget från kritatiden, är den köttätande Theropoden Tyrannosaurus Rex, som anses vara ett bland de största rovlevande djuren som någonsin existerat på jorden. Karakteristiskt för de upp till 14 meter långa Tyrannosaurierna var att de hade synnerligen små framben i förhållande till deras kraftiga bakben.     

Uppsprickningen av Pangea fortsatte ännu under kritaperioden. I takt med att havsströmmarna började circulera mellan kontinenterna, började klimatet så småningom att bli kallare. Avkylningen anses vara blott en delorsak till den stora massutrotningen som inträffade i slutet av krita. Massutdöden orsakades främst av ett asteroidnedslag på Yukatanhalvön i Mexico för 65 miljoner år sedan, men även till en del av en rad kraftiga vulkanutbrott som ägde rum samtidigt. Uppskattningsvis försvann ca 75 % av jordklotets dåvarande biologiska artrikedom samt hela dinorauriesläktet.

 

Den Kenozoiska eran


Det fullständiga avlägsnande av dinorsauriersläktet i slutet av krita, möjliggjorde däggdjurenas utveckling i riktningar som tidigare hade varit omöjliga på grund av dinosauriernas överlägsna dominans. Utvecklingen av de tidigare undanskymmda gnagaraktiga däggdjuren vidtog i början av kenozoikum och har gett upphov till de ca 4 500 däggdjursarterna som existerar på jordklotet idag. Geologiskt sett har också jordytan fått sin nuvarande utforming under den kenozoiska eran. Efter den senaste superkontinenten Pangas uppsprickning har kontinenterna så småningom drivit till sina aktuella positioner.

Beroende på vilka källor som används, indelas den kenozoiska eran antingen i perioderna tertiär och kvartär eller i perioderna paleogen, neogen och kvartär. Till följande behandlas tertiär och kvartär samt deras epoker (mindre tidsenheter).   

 

Tertiärperioden

I början av tertiär och i slutet av dinosauriernas tidsålder, började livet på jorden att anta dess nuvarande utseende och proportion. För första gången sedan deras tillblivelse hade däggdjuren de rätta förutsättningarna att utvecklas vidare. Redan i sen tertiär påminnde växterna och djurena sina nuvarande släktingar. I slutet av teriär började en kraftig avkylnig av klimatet på jordklotet, speciellt i de nordligaste delarna.   

 

Den paleocena epoken, för 66 - 55 miljoner år sedan

Under tidig paleocen utvecklades och specialicerades de tidiga gnagaraktiga däggdjursrepresentanterna till nya grupper av däggdjur såsom: pungdjur, hovdjur och kloakdjur. Bland fåglarna utvecklades de första ugglorna samt stora vinglösa rovfågelvarianter som sprang ikapp sina byten på land. På grund av de tjocka dammolnen, som bildades i atmosfären till följd av asteroidnedslaget som inträffade i slutet av kritaperioden, var epokens första skede tämligen kylit. I takt med att dammolnen skingrade sig, blev det paleocena klimatet allt varmare. 

 

Den eocena epoken, för 55 - 34 miljoner år sedan

Under tertiärperiodens andra epok, eocen, utvecklades flera moderna däggdjursarter såsom valar, katt- och hunddjur, kameler, fladdermöss, mårddjur samt hästar. Inom insektriket utvecklades också en stor del av dess nuvarande meddlemmar. Den eocena epoken präglades av stora plattektoniska förändringar. Den australiensiska kontinenten drev isär från den antarktiska kontinenten, vilket biddrog till att en betsående glaciäris började utvecklas över Antarktis. Den slutliga uppspricknigen av fornkontinenten Laurasien, och därigenom även splittringen av Nordamerika, Grönland samt Eurasien, ägde rum i sen eocen. I samband med att Indien kolliderade med Asien vidtog också den himalayiska bergsveckningen. I epokens slutskede träffades jordklotet av en meteorit. Nedslaget orsakade åter en massutrotning inom djur- och växtsammhällena. 

 

Den oligocena epoken, för 34 - 24 miljoner år sedan

Sabeltandstigrar, björnlika hunddjur samt de första aporna utvecklades under den tredje tertiära epoken oligocen. Epoken kännetecknas av flera tvära klimatförändringar. Glaciärbildningen i kalltrakterna vidtog och istäcket på Antarktis fortsatte att växta successivt.   

 

Den miocena epoken, för 24 - 5,3 miljoner år sedan

Livet på jorden började allt mer likna det nuvarande. Under miocen exicterade redan de moderna valarna, hästarna, bävrarna, rådjuren samt kamelerna. Även de första stora apraserna hade uppkommit. Bland fåglarna framträdde nya arter såsom, korpar, hönor och ugglor. Till följd av att Afrika kolliderade med Europa, avstannade varmvattencirkulationen mellan kontinenterna, vilket ledde till att det globala klimatet långsamt började avkylas.

 

Den pliocena epoken, för 5,3 – 2,6 miljoner år sedan 

Människornas utvecklinslinje har sina rötter i Afika. För ungefär 5 miljoner år sedan i gränsen mellan miocen och pliocen, avskiljdes våra förfädrar, människoaporna eller homminiderna, ifrån de övriga aporna. I takt med att skogarna glesnade och savannerna blev större, lämnade de första homminiderna trädkronorna och påbörjade livet på markytan. Avkylningen av jordklotets klimat fortsatte under pliocen. I samband med att Panamanäset åter föränade Nord- och Sydamerika för ca 3 miljoner år sedan, blev den globala varmavttendistributionen allt svagare.

 

Kvartärperioden, för 2,6 miljoner år sedan till nutid

Tidsavsnittet kvartär har präglats av ett dynamiskt och växlande klimat. Kvartärperioden kännetecknas även av människans förhållandevis snabba evolution. För ungefär 2,6 miljoner år sedan började klimatet på jordklotet att fluktuera mellan glacialer (istider) och interglacialer (mellanistider). Den senaste istiden i nordvästra Europa, som kallas Weichselistiden, ägde rum för ca 115 000 – 11 600 år sedan. Följade epok pleistocen omfattar huvuddelen av den kvartäriska perioden. 

 

Den pleistoscena epoken, för 2,6 - 11 600 år sedan 

Genom galcial erosion och sedimentation lämnade de pleistocena glaciärerna geologiska avtryck i framförallt det nordvästeuropeiska landskapen. Även det finländska landområdet fick sin nuvarande utformning i samnad med den senaste istiden i slutet av pleistocen. Under glaciärisens tillväxtskede sönderdelade och omformade ismassorna den nedanliggande berggrunden samt förflyttade gammla jordartstäcken och sedimentlager till andra platser. I samband med isavsmältningen bildades grovkorniga isälvsavlagringar samt finkoniga issjö- och ishavsavlagringar. I slutskedet av glacialen var det framsmälta landskapet till en början vegetationsfritt. Så småningom invandrade mossor, lavar, gräs och dvärgbjörkar samt djurarter såsom mammutar, jättehjortar, bisonoxar, och ullhåriga noshörnignar. I takt med att klimatet blev varmare i slutskedet av den senaste istiden, dog mammutarna, samt en stor del av de övriga jätteväxtetarna, så småningom ut.

För ungefär 200 000 år sedan uppträdde den moderna människan Homo sapiens för första gången. Tillsammans med neandertahlmänniskan Homo neanderthalensis spred H.sapiens sig till Centraleuropa för ca 35 000 år sedan. 

 

Den holocena epoken, för 11 600 år sedan till nutid

Den senaste epoken Holocen inleddes i slutet av Weichseltiden för ca 11 600 år sedan och fortsätter än idag. Holocen, som även kallas postglacial tid, karakteriseras av den moderna människans snabba utveckling och framsteg såsom den neolitiska revolutionen, industrialiseringen samt urbaniseringen.

 

Massutdöende idag

En stor del av de ovannämda geologiska tidsavsnitten avslutades i massutrotningar som orsakades bland annat av nedslag av himlakroppar (asteroider och meteoriter), plattektonisk verksamhet och vulkanism. Utdöendet av arter är en naturlig del av evolutionen och fastän det inte verkar så, har utrotnigsvåror inträffat tämligen sällan under jordklotets historia- med ett intervall av tiotals miljoner år. Den största utrotningsvågen i jordklotets historia är sannolikt det permiska massutdöendet, som orsakade en förlust på 95% av den dåvarande artrikedomen. 

Uppskattningsvis avskalas ett tiotal arter dagligen, vilket betyder att vi för tillfället lever i en massutrotningsperiod. Ifall takten bibehålls och djur- och växtarter försvinner med samma hastighet som de har gjort under de senaste decennierna, kommer dagens massutrotningsvåg att nå det permiska massutdöendets dimensioner inom endast några hundra år.