Östersjöns historia
Anu Hakala, Teemu Karlsson och Joonas Virtasalo. Svenska redaktörer Cecilia Aarnio och Anna Saukko.
Östersjöns historia hänger direkt samman med den senaste istidens slut och de snabba miljöförändringar som följde. När den tjocka inlandsisen började dra sig tillbaka för cirka 18 000 år sedan, bildades först den vidsträckta sötvattenssjön Baltiska issjön. Därefter, när smältvattenbassängen och Atlanten bands samman, blev vattnet bräckt och Östersjön utvecklades till Yoldiahavet. Detta stadie varade tills förbindelsen till oceanen åter stängdes och den sötvattensdominerade Ancylussjön uppstod. Landhöjningen och senare förändringar i havsnivån öppnade slutligen permanenta förbindelser med Atlanten, vilket ledde till att Littorinahavet och senare dagens Östersjö utvecklades. Dessa växlande stadier visar hur is, vatten och landhöjning formade Östersjöbassängen och lade grunden för dess nuvarande naturliga och geologiska helhet.
Östersjöns utvecklingsstadier
I denna artikel presenteras Östersjöns utvecklingsfaser enligt Marjatta Koivistos bok Jääkaudet från 2004. I olika källor kan man stöta på varierande åldersangivelser för Östersjöns faser. En orsak är att åldrar baserade på kol-14-datering inte alltid har korrigerats till att motsvara kalenderår. Korrigerade åldrar anges vanligen i formen ”cal BP”. En annan faktor som orsakar osäkerhet kring Östersjöns faser är att de saknar exakta stratigrafiska gränser, vilket gör dem svåra at åldersbestämma. Till exempel under Yoldiafasen trängde saltvatten mycket långsamt in i Östersjöbassängen, främst i närheten av de sund som öppnades i södra och centrala Sverige. Namngivningen av Östersjöns faser har på senare tid granskats kritiskt, eftersom god vetenskaplig praxis innebär att termer som inte kan ges en exakt definition inte bör användas. Exempelvis är boken Jääkaudet och äldre publikationer numera (år 2020) föråldrade källor.
Baltiska issjön
Den Baltiska issjön var en sötvattensbassäng som hade dämts upp ovanför havsnivån. Den avvattnades till havet genom de danska sunden. I takt med att inlandsisens rand drog sig tillbaka i södra Sverige täckte issjön allt större områden och nådde så småningom även finska viken och Ladoga.
Salpausselkäryggarna avlagrades framför inlandsisens rand i samband med att istäcket successivt drog sig tillbaka. Isälvsdeltan som bildades intill randbildningarna har använts för att bestämma issjöns vattennivåer vid olika tidpunkter.
Issjöfasen upphörde omkring 11 600 år sedan, när inlandsisen smälte vid berget Billingen i Mellansverige väster om Vättern. Då sjönk vattennivån snabbt med nästan 30 meter ned till havsnivån vid Atlanten.
Yoldiafasen
Förbindelsen med oceanen vidgades när inlandsisens rand drog sig tillbaka längre norrut i mellersta Sverige. Mellan 11 600 och 10 600 år sedan låg vattennivån i Östersjöbassängen ungefär på samma nivå som i oceanen, vilket tidvis tillät saltvatten att tränga in. De stora mängder smältvatten från inlandsisen hindrade dock saltvattnet från att nå särskilt långt. I praktiken inträffade saltpåverkan mellan 11 300 och 11 000 år sedan och var begränsad till södra centrala Sverige nära havsförbindelsen vid berget Billingen. Fasens äldre namn är Yoldiahavet, men i praktiken liknade Östersjön fortfarande en sjö. Under issjöfasen hade enbart varvig lera avsatts, men under Yoldiafasen, när isranden låg längre bort, avsattes främst homogen lera.
Ancylussjön
Ancylussjöfasen började omkring 10 600 år sedan, då utloppet till oceanen i centrala Sverige höjdes över havsnivån. Som följd av detta inträffade transgression (relativ höjning av vattennivån) söder om linjen Stockholm–Helsingfors, medan landhöjningen norr därom översteg vattennivåns höjning och ingen transgression skedde. Rätt snabbt därefter, ca 10 500 år sedan öppnades ett nytt (det nuvarande) utlopp till oceanen genom de danska sunden, vilket ledde till att vattennivån i Östersjöbassängen långsamt sjönk med ca 5 meter. Omkring 8 100 år sedan började saltvatten från oceanen långsamt tränga in i bassängen till följd av den glacioeustatiska havsnivåhöjningen. I slutet av Ancylussjöfasen var vattnet i Östersjöbassängen sannolikt saltare än under ”Yoldiahavet” (Yoldiafasen).
Littorinahavet
När havsnivån steg började saltvatten strömma in i Östersjön genom de danska sunden. Denna saltare fas början har kallats Littorinahavet. På dess botten avsattes gyttjig lera, och fynd av musslor och snäckor visar att vattnet var saltare än i dag. Omkring 7 600 år sedan ledde den fortsatta havsnivåhöjningen i oceanen och det gradvis ökande inflödet av saltvatten till att Östersjöns vattenmassa formade två skikt: under haloklinen fanns ett tätare, syrefattigt vattenlager och ovanför haloklinen ett sötare lager. Den nuvarande brackvattenfasen i Östersjön hade därmed inletts.
I södra Finland orsakade havsnivåhöjningen en transgression på upp till ca 2 meter, men senast för 6 000 år sedan blev landhöjning snabbare transgressionen, varefter Finland har haft regressiva förhållanden. På andra sidan Östersjön, i Tyskland och Polen, råder däremot transgression. Salthalten var som högst omkring 6 000–3 000 år sedan, men har därefter minskat i takt med att de danska sunden höjts ytterligare.
Illustrationer: Matti Saarnisto, Olli Sallasmaa ja Harri Kutvonen, GTK
Källa
Koivisto, Marjatta (red) 2004: Jääkaudet. Helsinki: WSOY. ISBN 951-0-29101-3
