Strukturer och texturer

För att beskriva den inre uppbyggnaden hos bergarter använder man sig av begreppen struktur och textur. Med struktur avses en bergarts makroskopiska egenskaper, såsom lagring, skiffrighet, bandning och lineation. Dessa egenskaper kan iakttas direkt hos en bergart utan optiska hjälpmedel. Med textur avses emellertid en bergarts mikroskopiska egenskaper, såsom kornstorlek, kornform och mineralfördelning i en bergart. Fastställning av dessa egenskaper kräver ofta hjälp av lupp eller mikroskop.

 

Magmatiska bergarter

 

Bara genom att betrakta en bergart och beskriva dess utseende, kan man ofta dra långtgående petrologiska slutsatser. Det gäller bara att hålla reda på vad de olika variationerna i utseendet betyder. Till exempel anger kornstorleken ofta var en bergart har kristalliserat. I grovkorniga bergarter har mineralen haft lång tid på sig att kristallisera. Djupbergarter är grovkorniga eftersom de kristalliserar djupt nere i jordskorpan där avkylningen sker långsamt tillföljd av högt temperatur- och tryckförhållande. Finkorniga bergarter indikerar däremot på snabba kristallisationsförlopp. Ytbergarter är finkorniga eftersom de avkyls snabbt, på eller nära jordytan, där temperatur- och tryckförhållandet är lågt.

 

Textur   

Karakteristiska drag hos mineralkorn samt mineralkornens anordning och fördelning i en bergart utgör bergartens textur. En magmatisk bergart som består av endast kristallint material kallas holokristallin medan en bergart som består av endast glasigt material kallas holohyalin. Förekommer det både kristaller och glas sägs bergarten vara hypokristallin.

Bergarter i vilka enskilda korn (< 0,05 mm) inte kan urskiljas med blotta ögat kallas afanitiska, medan bergarter i vilka enskilda korn kan urskiljas med blotta ögat kallas faneritiska. Faneritiska bergarter delas in i grovkorniga (5-30 mm), medelkorniga (1-5 mm) och finkorniga (<1 mm) bergarter. Mycket grovkorniga magmatiska bergarter (största delen av kornen > 3 cm) kallas pegmatitiska.

I en bergart med jämnkornig textur har alla mineralkorn ungefär samma kornstorlek och form. Ofta är texturen dock ojämnkornig och varierar i flera former.

Bergarter med porfyrisk textur har en bimodal kornstorleksfördelnig. Stora korn, såkallade strökorn eller fenokryster, ligger inbäddade i en finkornig grundmassa (matrix). Porfyrisk textur är ofta ett tecken på att en bergart har stelnat under sådana förhållanden att endast vissa mineral (strökornen) har hunnit kristallisera till större korn. Gångbergarter utvecklar ofta porfyrisk textur eftersom de genomgår förändring i avkylningen medan de stiger mot jordytan.

Flyttextur utmärks genom att tavelformiga eller utdragna kristaller har blivit infrysta parallellt med magmans flytriktning.

Poikilitisk textur är en textur där en stor kristall innesluter oregelbundet fördelade, mindre kristaller av ett annat mineral. Ofitisk textur är en variant av poikilitisk textur där stora pyroxenkristaller innesluter flera mindre plagioklaslister. I bergarter med Subofitisk textur är pyroxenerna (augit) och plagioklaserna ungefär lika stora och plagioklaslisterna ligger delvis inneslutna i pyroxenerna.

Intergranulär textur är en vulkanisk textur där pyroxen och andra mineral uppträder som mindre korn mellan lister av plagioklas. Diabasisk textur är ett slags intergranulär textur som, såsom namnet säger, är typisk för gångbergarten diabas. 

En bergart med rapakivi-texur består av relativt stora plagioklasmantlade kalifältspatkorn i en finkornigare grundmassa.

 

Struktur

Till skillnad från textur syftar beteckningen struktur närmast på former hos en bergartsmassa som är större än de hos enskilda mineralkorn.

Bandstruktur är grova alternerande lager med olika mineralsammansättning.

Vesiuklärstruktur är hålrum av olika storlek i en bergart. Vesikulärstruktur är vanlig i lavor och förorsakas av gas som frigörs i magman då trycket lättar och magman närmar sig jordytan. Om blåsrummen är fyllda med sekundära mineral kallas de mandlar eller amygduler.

Xenoliter är fragment av andra bergarter inneslutna i eruptiva bergarter.

Magmablandnings-strukturer är rundade inneslutningar av en magmatisk bergart.

Pelarförklyftning är en struktur som uppträder hos basalter som fått stelna under en längre period, och bilda perfekta sexkantiga pelare.

 

Sedimentära bergarter

 

Struktur

De flesta sedimentära bergarter uppvisar lagring (eller parallellskiktning, eng. bedding). De olika lagren skiljer sig åt från varandra både texturmässigt och mineralogiskt. Lagrens tjocklek varierar från millimeter tunna skikt till tiotals meter tjocka lager. Lager större än 1 cm kallas strata medan lager mindre än 1 cm kallas skikt eller lameller. Flera lagerserier kallas formationer.

Strömskiktning (eller diskordans, eng. cross-bedding) är en följd av snabb sedimentation från strömmande vatten eller luft (vind). Under sådana omständigheter bildas lutande skikt vars vinkel mot horisontplanet motsvarar rasvinkeln. Lagerserien lutar så att den nedre ändan spetsar ut och den övre delen är avskuren av erosion. Strömskiktning är karakteristiskt för sanddyner och deltabildningar.

Graderad skiktning (eng. graded bedding) kallas strukturer där kornstorleken i ett lager successivt avtar från botten uppåt. Graderad skiktning uppstår vid snabb avlagring av stora sedimentmängder i vatten, där de största och tyngsta partiklarna avlagras först åtföljda av mindre och mindre partiklar. I de fall kornstorleksgraderingen upprepas i flera på varandra följande lager talar man om varvighet (t.ex. varvig lera).

Böljeslagsmärken (eng. ripple marks) är små parallella ryggar som bildas när vatten eller luft strömmar över ett okonsoliderat sediment.

Torksprickor (eng. mud cracs) uppstår i leriga eller gyttjiga sediment som exponeras för sol. Leran torkar, krymper och spricker upp.

 

Textur

Sedimentens texturella egenskaper omfattar hos de klastiska sedimentbergarterna kornstorlek, sortering och kornform.

Kornstorleken hos en sedimentbergart kan anges genom en uppskattning av medelkornstorlek, d.v.s. kornstorleken hos de fragment som utgör största delen av bergarten.

Med sortering avses kornstorleksvariationen. Ett sediment med liten variation i kornstorlek uppvisar god sortering medan ett sediment med stor variation i kornstorlek är dåligt sorterad.

Kornformen uttrycks som rundningsgrad (kanternas rundning) och grad av sfäricitet (hela kornets form). Kornformen ger värdefull information om sedimentets historia, t.ex. transportmedie och transportavstånd.

 

 

Metamorfa bergarter

 

Struktur

Foliation är olika typer av planära parallellstrukturer, längs vilka en bergart låter sig klyvas. Ifall en finkornig bergart innehåller parallella, eller närmast parallellt anordnade, stav eller fjällformade mineral kallas den skiffrig. Om det i en medel- till grovkornig bergart uppträder foliation säger man att den är gnejsig. Bandning är en typ av foliation där skikt med olika mineralogisk sammansättning alternerar.

Lineation eller stänglighet innebär att stavformiga mineral (eller mineralaggregat), har de längsta axlarna parallellorienterade med varandra.

Massformig struktur är vanligt förekommande t.ex. hos hornfelser och innebär att alla mineralkorn är slumpmässigt fördelade och orientering saknas. 

 

Textur 

Kornstorleken hos metamorfa bergarter kan anges enligt samma normer som hos magmabergarter. Således kallas bergarter i vilka enskilda korn inte kan urskiljas med blotta ögat afanitiska, medan bergarter i vilka enskilda korn kan urskiljas med blotta ögat kallas faneritiska. Mycket grovkorniga metamorfa bergarter kallas pegmatitiska.

Granoblastisk textur innebär att alla kristallkorn i stort sett är av samma storlek. Texturen är typisk för intermediär- och högmetamorfa bergarter såsom amfibolit och marmor.

Porfyroblastisk textur innebär att större kristaller s.k. porfyroblaster, har vuxit i en fin- eller medelkornig kristallmassa. Texturen förekommer hos både kontakt- och regionalmetamorfa bergarter. Ifall kristallerna har växt över och innesluter andra mineral kallas de poikiloblaster. Porfyroblastisk och poikiloblastisk textur är speciellt vanlig hos skiffrar, t.ex. glimmerskiffer och fläckskiffer. De vanligaste porfyroblasterna är: 

Granat: ofta röd eller mörkröd med tydliga kristallytor

Andalusit: rödaktig eller gråröd, ofta stavformig

Staurolit: mörk eller gråbrun, avlånga kristaller, ofta tvillingbildningar

Sillimanit: ljusbrun eller gulaktig, bildar ofta stråliga aggregat

Kordierit: ljus- eller gråblå, kan likna kvarts

Porfyriska graniter innehåller strökorn som liknar porfyroblaster, men dessa utgörs huvudsakligen av fältspater och kvarts. Ögongnejs innehåller också stora fältspatkorn, men dessa är ofta mantlade av mafiska mineral som bildar ”ögonfransar” tangentiellt runt megakrysten (annan beteckning för stor kristall i finkornig matrix).

 

källor

Texten är tagen ur:

Strandman, F & Eklund, O. 2010. Kompendium i bergartskännedom. Institutionen för geologi och mineralogi, Åbo Akademi. Finland. 38-40.