Landhöjning och förändringar i finska sjöar och vattendrag

Till följd av den senaste istiden, Weichseltiden för 115 000 - 11 600 år sedan, sjönk jordskorpan i trakten av Finland djupt ner i manteln under tyngden av det massiva glaciäristäcket. Genom landhöjning inställer sig så småningom en s.k. isostatisk jämvikt mellan litosfären och manteln, vilket ger upphov till att strandlinjen vid kusterna successivt förflyttas utåt, samt i inlandet till att flodernas strömriktningar ändras och att vattenytan i sjöarnas sydöstra delar stiger. 

Eftersom den kraftigaste landhöjningen förekommer i nordvästra Finland, längs den Bottniska vikens kust (ca 90 cm under en hundraårsperiod), sluttar det finska landskapet alltmera i en sydostlig riktning. Av denna orsak har vattnet i exempelvis Saimen och Päjänne, som i tiderna tömdes ut i Bottniska viken, steg för steg sökt sig mot sjöarnas sydostliga stränder och på så vis gett upphov till unga vattendrag, såsom Kymmene älv (ca 7000 år gammal), mellan sjöarna och Finska viken. 

I Österbotten rinner en stor del av floderna fortfarande ut i Bottniska viken. I takt med landhöjningen blir flodernas utlopp emellertid allt flackare, vilket orsakar lägre strömningshastigheter samt ökad risk för översvämning.

 

A) Päijänne strax efter istiden, för 9 500 – 7 000 år sedan. Sjöns utloppsfåror mynnar ut i nordväst i Bottniska viken. B) Ett nytt utlopp, Kymmene älv, tar sin form (för ca 7 000 år sedan) till följd av att vattenmassorna söker sig mot Päijännes sydöstra delar p.g.a den kraftiga landhöjningen i nordväst. Utloppsfårorna till Bottniska viken försvinner successivt. C) Ända sedan 7 000 år tillbaka i tiden, har Kymmene älv blivit större i samband med att vattenytan i Päijänne allt mer tenderat mot sydost. Bild: Tapani Tervo.

 

 

 

   

Stora delar av det finländska landskapet har en gång i tiden legat under havsytan. Sedan slutet av Weichseltiden har landskapet successivt rest sig ovanom havsytan till följd av landhöjningen. Endast i landets norra och östliga delar förekommer områden som inte någonsin har utgjort delar av Östersjön. Dessa är på bilden ovan markerade med grön färg. Bildens mörkblå fält markerar emellertid områden som inte har legat under havsytan men som istället utgjort grunden för stora glaciala issjöar.

Landhöjningen är således ett resultat av den senaste istiden. Uppskattningsvis sjönk litosfären drygt 1000 meter ner i manteln till följd av den upptill 1 kilometer tjocka inlandsisen. I takt med isavsmältningen började jordskorpan att resa sig. Spår av landhöjningen påträffas särskilt väl längs Bottenvikens fornstränder i form av strandvallar, varav den äldsta ligger ca 220 meter ifrån dagens havsvattennivå.

 

Forna strandformationer som p.g.a. landhöjningen idag ligger på land. Bild: Harri Kutvonen, GTK

 

I framtiden kommer landskapet att fortsätta stiga med uppskattningsvis 100-125 meter. Kvarken, som är drygt 20 meter djup, kommer att resa sig ovanom havsytan inom tidspannet av 2 000 år, vilket betyder att Bottenviken småningom kommer att förändras till Bottensjön.