Sjöar och myrar

Sjöar 

Det finska humida klimatet med liten avdunstning och tillräcklig nederbörd har haft en stor betydelse för den rikliga sjötillväxten i landet. Även den relativt flacka topografin har spelat en stor roll, de flesta sjöar bildas i låglänta områden med stor vattentillförsel. Sjöar får sitt vatten via vattendrag såsom floder och bäckar, samt via grundvattentillflöden och nederbörd. Eftersom en sjö i många fall ligger i kontakt med ett områdes grundvattenreservoarer, avspeglar sjöytan ofta den lokala grundvattennivån.

Sjöar förändras under sina livscykler - de flesta finska sjöarna är bildade vid slutet av den senaste istiden, Weichselistiden, som ägde rum för 115 000 – 11 600 år sedan. Sedan utvecklades de under Holocen, som började för ca 11 600 år sedan. I slutskedet av sina livcykler växer sjöarna igen och formar i vissa fall myrar. 

 

Myrar och torvbildning

Under Weichselistidens slut och i början av Holocen exponerades stora delar av jordytan i samband med isavsmältningen och den snabba landhöjningen. Glaciärisens smältvatten formade de första våtmarkerna genom att samlas i sänkor och håligheter i den blottade berggrunden. 

I takt med inlandsisens avsmältning spred sig växtligheten norrut till följd av de glaciala näringsrika moränlagren. Myrtillväxten tog vid då starr (halvgräs) samt vit- och bladmossor grodde i våtmarkerna. De första torvlagren bildades då växtrester småningom lagrades i myrarnas nedersta skikt och förmultnade. Den äldsta myren som har påträffats i Finland ligger i Kuhmo och är uppskattningsvis över 10 770 år gammal. 

I början av Holocen var myrbildningen långsam till följd av det förhållandevis varma och torra klimatet. Senare under Holocenperioden avtog emellertid temperaturen medan torkan ökade ytterligare. Vattennivåerna såväl i sjöarna som i grundvattenbassängerna sjönk vilket trappade upp igenväxningen. Myrtillväxten i skogslandskapen var ännu knapp eftersom de torra skogarna präglades av häftiga skogsbränder. I samband med att fuktigheten ökade mot slutet av Holocen tilltog myrtillväxten i skogsområdena i södra Finland. I landets norra delar var klimatet ännu tämligen torrt och myrar bildades främst då sjöar växte igen. 

Myrtillväxten är intensivast i skogsbevuxna områden och sker främst till följd av att grundvatten flödar över markytan, att myren ansluter sig till en annan myr eller genom igenväxning. Igenväxningen av våtmarker sker huvudsakligen på två sätt; antingen vid ytan i näringsrika, eutrofa vatten eller på bottnen i näringsfattiga, oligotrofa vatten. Enligt Geologiska forskningscentralen har uppskattningsvis hälften av myrarna i södra Finland och 13% av myrarna i norra Österbotten bildats till följd av igenväxning.

I samband med att klimatet blev kyligare i slutet av Holocen för ca 5 000 år sedan, avtog avdunstningen vilket gjorde att grundvattennivån steg. Myrtillväxten i skogarna ökade först i söder och senare även i norr och allt tjockare torvlager började formas på bottnen av myrarna. För 4 000- 2 000 år sedan började s.k. palsmyrar växa i de nordligaste delarna av Lappland till följd av att grundvattennivån steg avsevärt i hela norra Finland. De äldsta palsmyrarna i Finland är ca 4 000 år gamla. Det vanligaste förekommande myrslaget i Finland är blandmyren som består av kärr- och mosselement.

 

Palsmyrar

• Växer i områden med permafrost.

• Förekommer nästan uteslutande i Lappland.

• Har vanligen en frusen kärna av is och silt.

• Är täckt med torrälskande växter.

 

Blandmyrar

• Växer i områden där temperaturen och avdunstningen är låg.

• Starrarter dominerar kärrpartierna

• Mossarter dominerar bottenpartierna

• Ljung och risväxter förekommer vid ytan.

 

I Finland bildas nya myrar nuförtiden i väldigt liten utsträckning. Detta beror på att alla lämpliga områden redan är myrbevuxna. De största myrbildningarna sker i översvämningsområdena till de största floderna i Lappland. Geologiskt sett är denna typ av myrbildning väldigt ung och innehåller inga tjocka lager av torv. 

Längs med nordvästra Finlands kust, i områden som exponeras av landhöjning, sker det emellertid ett väldigt känsligt och långsamt slag av myrbildning. Dessa kustområden fungerar idag som biotopskyddsområden. Igenväxning av våtmarker sker nuförtiden främst till följd av övergödning, eutrofiering. 

 

Artikeln publicerades ursprungligen i Pro Terra, exemplar 29/2006: Miten maamme makaa - Suomen maaperä ja sen tila. IV Maaperätieteiden päivien laajennetut abstraktit. M. Räty et al., s. 12-14. Suomen maaperätieteiden seura ry. 

 

Kellarilampi-myren i Pudasjärvi

Kellarilampi-myren ligger i nationalparken Isosyötti i Pudasjärvi. Myrmarken hör till en av landets största myrar och omfattar ca 16 hektar våtmark innehållandes dryga 260 000 m3 torv. Myren har ett 4,5 meter tjockt torvlager i sina djupaste delar. Under Östersjöns Ancylusstadium för ca 9 300 – 9 500 år sedan befriades området från inlandsisen. Under denna period täckte Östersjöbassängen stora delar av västra Finland och sträckte sig från Pudasjärvi ända till Polen och Tyskland.  

Myrbildningen i Kellarinlampi tilltog i takt med att området höjde sig ovanför vattenytan. Vatten samlades i sänkor och i håligheter och bildade sjöar som småningom växte igen med vitmossa och halvgräs. Myr- och därigenom även torvbildningen började i Kellarilampi-myren för 8 440-8 560 år sedan. 

 

 

Kellarilampi-myren i genomskärning. Teckning: Kimmo Virtanen.

 

Till följd av den näringskrävande torvbildningen har myrväxtligheten i Kellarilampi småningom blivit karg och torftig (minerotrof). I myrens översta skikt, på 0,5-1 meters djup, påträffas karga torvlager som vittnar om att myrmarken torkat vid ytan för ca 1000-2000 år sedan. Torvbildningen i området sker väldigt långsamt. På ca 8500 år bildas uppskattningsvis 390 cm torv, dvs. under 0,5 mm i året och 46 mm inom tidspannet på tusen år.

 

{slide=Källor|closed|noscroll}

Andréasson, P.,2006, Geobiosfären. Studentlitteratur. 604 s

{/slides}