Jordtäckets utveckling

Jordtäckets utveckling hänger nära samman med klimatförändringarna på jordklotet. Den största delen av Finlands jordarter har bildats under den senaste istiden, Weichselistiden för 115 000 -11 600 år sedan. Inlandsisen omformade berggrunden, röjde bort tidigare sedimentlager och jordtäcket, samt producerade jordarterna: morän, grus, sand, silt och ler. Den finska berggrunden är till största del (>95 %) täckt av ett löst jordtäcke. Bottenmorän är den vanligast förekommande jordarten i Finland. Den glaciala jordarten bildades då löst material skjuvades mellan glaciärbottnen och jordytan. 

Till en stor del är jordtäcket uppbyggt av flera lager olika jordarter. Det understa lagret, som ligger närmast den fasta berggrunden, brukar bestå av bottenmorän eller grovkornigt grus och sand som är avlagrade av inlandsisen. Det grovkorniga bottenlagret är i många fall täckt av ett finkornigare ler- och/eller siltlager. Dessa är bildade under glacialisens avsmältningsskeden i lugna sedimentationsmiljöer som issjö- eller ishavssediment (glacilakustrina respektive glasimarina sediment)

Yngre postglaciala jordarter är exempelvis de organogena sedimentära jordarterna torv och gyttja. Torvbildning sker i områden som ständigt ligger i kontakt med vatten och bildas huvudsakligen av växter som har levt där torven finns. Den elastiska gyttjan bildas främst i låga bassänger av organiskt material som sjunker till bottnen och sedimenteras.   

Skillnaden mellan lera och gyttja är för många oklar. Inom geologin skiljer sig jordarterna åt främst på grund av deras sammansättningar. Lera består huvudsakligen av mineral, medan gyttjan är organisk:

• Ler < 2% organiskt material

• Gyttjelera 2-5 % organiskt material

• Lergyttja 5-20% organiskt material

• Gyttja >20%  organiskt material