Finlands mammutar

Nya mammutfynd

Det nyaste rönet inom finsk mammutforskning ägde rum år 2006 då professor Marja Simonsuuri-Sorsa redogjorde för allmänheten att hon hade funnit ett överarmsben tillhörande en mammut år 1960. Reliktet, som Simonsuuri-Sorsa hittade i en leråker i Suomusjärvi, hade hon bevarat i sitt bilgarage i över 40 år.

Ett år tidigare gjordes emellertid ett egentligt mammutfynd i Nordsjö hamn i Helsingfors. I samband med att den nya hamnen byggdes hittades en fullvuxen mammuts armbågsben i havssedimenten i en av hamnbassängerna. På basis av radiometrisk kolanalys (C-14 metoden) av benet samt studier av kiselallger i sedimenten har det senare konstaterats att benet är den äldsta återstoden av en mammut i Finland. Armbågsbenet är uppskattningsvis 120 000 år gammalt, men det är inte osannolikt att benet skulle vara ännu äldre. 

Mammuten levde högst antagligen under den senaste mallanistiden, Eeminterglacialen, som ägde rum för 130 000- 115 000 år sedan. Eftersom övriga mammutfynd i Finland härstammar från Weichseltiden, som varade för 115 000 till ca 11 600 år sedan, är benet i Nordsjö hamn även det ända mammutfyndet från Eemtiden. 

 

Finska mammutfynd  
Fyndplats och år Fynd
Iijoki (ca 1750) Oxaltand, lat. molar
Nilsiä, floden Svir (1873) Oxaltand
Pojo, Brödtorp gård (1896) Revben
Helsingfors, Tölö (1911) Mjölktand
Esbo (1921) Oxaltand
Tavastehus (1923)  Överarmsben
Lochteå (1930) Lårben
Haapajärvi (1952) Hörntand lat. canin
Helsingfors, Herttonäs (1954) Överarmsben
Suomusjärvi (1960) Överarmsben
Helsingfors, Nordsjö (2004) Armbågsben

 

Den utdöda djurarten mammuten hör till släktet elefantdjur och karakteriseras av stora böjda betar, samt i kalla trakter även av en tjock långhårig päls. Likt de andra dåtida jätteväxtätarna, såsom jätteälgarna, bisonoxarna samt de ullhåriga noshörningarna, livnärde sig mammutarna genom bete på de näringsrika öppna stäpperna intill glaciärisens gränser. 

I takt med att klimatet blev varmare dog mammutarna, tillsammans med en stor del av de övriga jätteväxtätarna, småningom ut. Skogsvegetationen spred sig norrut och ersatte det öppna stäpplandskapet vilket bidrog till att jättedjuren inte längre hittade tillräckligt med föda. Det har även spekulerats huruvida den dåtida människan fällde en stor del av mammutarna i jakt. Denna teori saknar ännu bärande bevis. Det är trots allt möjligt att både det förändrade klimatet och istids människan bidrog till att mammutarna dog ut för ca 12 000-10 000 år sedan.

 

Benen bevaras dåligt

Delvis till följd av de sura jordarterna samt delvis till följd av att de tidigare sedimentlagren, och däribland även mammutrelikterna, förflyttades till andra platser i samband med den senaste istiden, har mammutarnas benrester bevarats dåligt i Finland. Därför är varje mammutfynd väldigt dyrbart. Ifall du eventuellt misstänker att du har hittat rester tillhörande en mammut, eller något annat forntida djur, skall du kontakta naturvetenskapliga centralmuseet, geologiska forskningscentralen eller de finska universitetens geologiska avdelningar.

De finska mammutfynden har med hjälp av radiometriska kolanalyser påvisats vara mellan 31 000 och 22 000 år gamla. Detta indikerar i sin tur att inlandsisen inte täckte det finska landskapet fullkomligt under den senaste istiden, Weichselistiden.

 

 De finska mammutfynden är mellan 31 000 och 22 000 år gamla vilket indikerar att inlandsisen inte täckte det finska landskapet fullkomligt under den senaste istiden för 115 000 till ca 11 500 år sedan. Bild Pirkko Ukkonen.

 

 Pirkko Ukkonens studier fungerar som källa till denna artikel.