Varför har vi en skärgård i västra Finland?

Berggrundens och jordtäckets utveckling

Varför sträcker sig en vid skärgård längs sydvästra Finlands kust och varför har vi inte en motsvarande skärgård vid våra övriga kuster? För att besvara dessa frågor måste vi skilja mellan två geologiska processer som har format - och fortfarande formar - Finlands jordskorpa; nämligen berggrundens utveckling, jordtäckets utveckling och landhöjningen.

Berggrunden i området formades till följd av den långvariga Svekofenniska orogenesen (=Svekofenniska bergskedjeveckningen) som ägde rum mellan 1880 och 1770 miljoner år sedan. Den Svekofenniska orogenesen bestod av tre olika skeden av vilka de två första var kritiska för södra Finland. Under det första skedet kolliderade flera vulkaniska öbågar med varandra i en situation som kan jämföras med vad som händer i dagens Indonesien och Filippinerna. Spår av dessa vulkaner är bergarten amfibolit, en mörk bergart vars yta ser ut som en blandning av svart och vitt socker. Vulkanerna eroderade och det avsattes mängder av sediment i bassängerna mellan vulkanerna, närmast lersediment. Dessa sediment omvandlades under orogenesen och förekommer i dag som glimmerskiffrar, ofta granatförande. Det andra skedet av orogenesen var när den Sarmatiska kontinentplattan närmade sig från söder och rammade de vulkaniska öbågarna. Konsekvensen av denna kollision var stor. Bergen blev utdragna i väst-ostlig riktning, eftersom trycket under kollisionen var nord-sydlig. På grund av kollisionen förtjockades jordskorpan och det uppstod en mäktig bergskedja, Svekofenniderna, i södra Finland. Detta skedde på samma sätt som Himalaya uppstod då den Indiska kontinentplattan kolliderade med den Euroasiska kontinentplattan och allt material mellan dem pressades ihop till en bergskedja.

Största delen av berggrunden i skärgården låg under den Svekofenniska orogenesen på ett djup på ca 20 km där det rådde en temperatur mellan 700 och 800 grader. Under dessa omständigheter började sedimenten smälta ned till granitmagmor och de vulkaniska avlagringarna omvandlas till amfibolit. Detta skedde för ungefär 1830 miljoner år sedan. Efter att trycket från kollisionen lättade, lyftes jordskorpan upp och bergskedjan eroderades ned på några miljoner år. Områden som under kollisionen bildade granitsmältor kristalliserade till hårda erosionståliga graniter medan andra bergarter eroderade lättare. Konsekvensen ser vi i skärgården. Största delarna av Pargas, Nagu, Korpo och Houtskär (med omkringliggande områden) består av den hårda graniten, medan fjärdarna oftast består av mjukare bergarter.

Hur landhöjningen påverkar omgivningen ser vi då man färdas österut från Åbo mot Helsingfors. Vi kan observera hur landskapet, som breder ut sig på båda sidorna av Åboleden, en gång i tiden varit en del av skärgården. De lerrika åkrarna utgjorde havsbotten medan kullarna reste sig ur havet som öar. Landskapet exponerades i takt med att strandlinjen drog sig tillbaka i samband med landhöjningen. De hårda granitiska kullarna står ännu kvar eftersom de inte eroderar lika lätt som exempelvis glimmerskiffrar. Om du hittar mineralet granat (ett mörkt röd-lila mineral) i en granit berättar den följande historia: Ursprungligen härstammar materialet i mig (granaten) från en vulkan som var aktiv för 1900 miljoner år sedan. När vulkanen vittrade blev jag till lersediment som avlagrades runt vulkanen. Då den Sarmatiska kontinentalplattan kolliderade från söder pressades jag ned till 20 km djup där jag omvandlades till en granat och granitisk smälta. Därefter har berggrunden ovanför mig eroderats bort, så att jag kunde transporteras uppåt från djupet. Under istiden polerades bergen släta och nu, under landhöjningen, kan du beundra mig och ta del av min hisnande historia i sydvästra Finlands skärgård.

Strax efter den Svekofenniska orogenesen stabiliserades vår jordskorpa och blev spröd. Då den spröda jordskorpan utsattes för rörelser deformerades den inte plastiskt, utan sprack sönder, då den utsattes för stark deformation. Spår av denna deformation är de långsträckta fjärdarna som går i nordlig till nordostlig riktning i skärgården, t.ex. Skiftet och Erstan.

 

 

Inlandsisens nötande effekt

Sist och slutligen har istiden inte så mycket att göra med hur skärgården blev till. Jordtäcket i området är avsevärt yngre än berggrunden och består av flera lager av löst material, som avlagrades i samband med att den senaste istiden drog sig tillbaka för mindre än 10 000 år sedan. Den senaste istiden lämnade efter sig ett flertal glaciala formationer, såsom, åsar, fornstränder och jättegrytor till följd av erosions- och sedimentationsprocesser. Ismassan slipade runda släta klippor på stötsidan av berg (från norr, varifrån isen bredde ut sig) och branta oregelbundna stup på läsidan (mot söder). Isen förorsakade även frostsprängning då glaciärens smältvatten trängde in i sprickor i berggrunden och frös till.